Kviinges äldsta kyrkogård har använts (minst) lika länge som kyrkan har funnits. Det betyder att den närmaste dateringen som kan göras är att kyrkogården är tidigmedeltida.
Muren runt kyrkogården är delvis från 1700-talet. I räkenskaperna noterades 1722 att muren var förfallen och behövde repareras. Åren 1818 och 1823 ströks muren med rödfärg och tjära för att bättre stå emot vädrets makter. Öppningen i muren mot prästgården togs upp 1860. Den utformades i stil med en medeltida stiglucka, men höjden och proportionerna avslöjar att den är av betydligt senare datum.
I gammal tradition ansågs södra sidan av kyrkan vara att föredra som begravningsplats. I Kviinge syns detta tydligt då södra delen av kyrkogården har betydligt större yta än den norra. I mitten av 1800-talet var det så trångt på sydsidan, att saken togs upp i sockenstämman. År 1867 inskärptes att ”Innan hela norra sidan av kyrkogården är fullagd får intet lik annorstädes å kyrkogården nedläggas” och samma år utvidgades kyrkogården norrut. Anhöriga fick två veckor på sig att ta hem gamla gravstenar och gravmarkeringar för att frigöra utrymme och ge plats för dikningsarbeten och rörläggning. De som fanns kvar efter denna tidsfrist auktionerades ut. Av detta skäl finns knappt några gravvårdar kvar från tiden före 1869.
Illustrationen till höger är hämtad ur Sjösten 2015. Nr 5 och 6 är de äldsta kända delarna av gamla kyrkogården. Figur nr 7 är utvidgningen som gjordes 1867. Nr 9 och 10 är minneslunden/askgravlunden respektive naturlunden. Nr 8 är en bit mark avsedd till kyrkotorg som ägaren till den närliggande gården Kviinge 5 överlät till kyrkan 1859.
